itsmagic

Livet är fan fint ändå. Jag känner mig så in i helvete tacksam för
allt som det bjudit mig på. Även om jag inte precis varit en levnadskonstnär
genom åren, men kanske ändå samtidigt. Ofta ser jag tillfälle att
njuta då många andra inte gör det. Vissa människor är så bara.
Stefan är också så. Vi ser lite klarare ibland inbillar vi oss. Bättre på
att ta det kallt och njuta av saker.

Låg med hörlurar på en hel natt häromsistenes. Det var piano i öronen
och jag sov samtidigt som jag inte sov, samtidigt som jag nästan drömde.
Och min hjärna spelade upp mitt liv i revy för mig och jag tittade och tittade
och jag kände mig lyckligt... unnad.
Men sen vet jag ju att det beror på perspektiv. Många har samma möjligheter
som jag, och många har ännu större. Det är vad man riktar sina lustnerver mot som gör hur pass
starkt det påverkar en och hur mycket positivt man får ut av det. Man
styr skutan själv. Men jag kände mig iaf tacksam. Tacksam för alla människor
jag känner/känt mest av allt.
Och för alla människor som inspirerat mig till hur man kan leva. Från alla
visdomar jag tänkt fram med Holmer, till hur man lever livet i Spanien med Stefan,
till hur man kan fokusera och klara av det man vill av Fredric.
Och av Putte, Cia, Jimmy, Lisa m.fl. hur man kan skaffa sig en lya och ett liv i stan
och göra det på ett bra sätt istället för på ett dåligt som jag råkade göra det till.
Och av Isa hur man är självständig. Av Henrik och Jimmy har jag lärt mig
att uppskatta hösten.  Och allt som alla andra bidragit med här i livet utan att de tänkt
på det. Det är så jäkla fint.

Jag tackar och Bugar*