itsmagic

Jag har en svag definition av jag. Av just jag och vem jag är.
Det måste vara skönt för alla de som har koll på vem de är.
Absolut en stor säkerhet.
Att jag har dålig uppfattning av jag, medför dock många saker.
Jag känner ofta att jag fortfarande kan bli vem jag vill och känner
inte till mina egna begränsningar. 
Att vara 5 år.
Det är lätt att ta sig vatten över huvudet då. Det är viktigt att känna
sina begränsningar. Men så klart leder det ju ofta till att jag provar saker
en man med mer självkännedom inte hade gett sig in på.
Ibland med bra resultat. Inte alltid.
Alla jag umgås med varje dag verkar ha en enorm koll på vem de är.
Ingen tvekan. Sen finns det också de få som är helt vilsna. Det märks.

I en skönlitterär bok jag läser just nu yrkar huvudkaraktären, som är psykolog,
att personligheten förstör allt vad man kunnat vara. Han säger åt
helvete med jaget och lever sitt liv efter de beslut som en tärning fattar.
Det går inte bra för honom.

Som vanligt är det väl en balansgång, som enligt sed säger att lagom
är bäst.
Finns det en balansgång mellan jag och inte-jag?

Jag vet att lösningen heter öppet sinne.
Den som har ett öppet sinne kan ha all självkännedom och säkerhet den
vill men kan fortfarande ta del av allt, som finns.
Den med öppet sinne kanske råkar lyssna på jazz, och tänker att det måste
vara den tråkigaste och mest märkliga musikgenré som finns, men tänker kanske
samtidigt att det finns ologik i att den skulle vara så utbredd i så fall och därmed
borde det under ytan finnas något riktigt bra.
Det skulle antingen ge upphov till helt nya musikupplevelser eller en fortsatt
negativ åsikt, men som i alla fall är totalt fördomsfri.
Öppet sinne är det allra viktigaste och föder de absolut mest intressanta
människorna.

Personligen arbetar jag vidare på det första steget först och främst.
Tänkte jag på tåget.