itsmagic

Stod i duschen nyss och funderade på en del saker..
Har börjat springa ordentligt igen efter operationen, det känns bra, det går fort.
Efter en hel månad kom igår resultaten från fysiologitentan också.
Det kändes också bra, en sjua känner jag mig väl nöjd med, även om
jag hoppades lite på mer. Man ska alltid hoppas, det kan gå.

Jag saknar att springa ordentligt, och ha hård träning. Det var det jag tänkte på
i duschen och det fick mig att återuppleva en viktig dag i mitt liv litegrann.
En kväll 2007 kom jag som vanligt från skolan med tåget från Malmö, där jag gick tekniskt
basår, till Lund, där jag bodde.. Det var vinter och jag hade mått rätt dåligt ett bra
tag, betygen hade hamnat efter och jag hade ingen glöd att ordna till något med.
Men när jag gick ut från tåget på perrongen den dagen lyste plötsligt solen ett
fint orange kvällssken.. och jag tog av mig jackan för första gången det året.
Så det var skönt ute och jag ville inte gå hem till tråklägenheten, så jag började gå mot
idrottsplatsen, dit jag velat gå länge för att se ifall Lunds friidrottsförening
existerade. Utanför sprang jag in i ett ansikte jag kände igen.
Det var Anders,  från min kurs i biologi på komvux, året före. Ingen jag kände väl. 
Han kunde inte stanna och prata.
Han var andfådd och sprang allt vad han kunde för att hinna till postlådan innan
dom tömde den. Det var sista dagen att lämna in ansökan till läkarprogrammet
och han hade just skrivit ut, lagt i kuvert och hade tio minuter på sig till tömning.

När jag kom in på idrottsplatsen frågade jag runt om det fanns någon där som sysslade
med sprint. Jag blev hänvisad till en kille som hette Gustav som fanns inne i hallen.
Gustav visade sig vara jättetrevlig. Han började direkt berätta om sin träning och schema
och vi sa att jag skulle börja några dagar senare. Jag blev glad.

När jag kom ut igen träffade jag Anders på samma trottoar. Han var mycket gladare
nu, och han höll i en systembolagspåse. Ansökan var skickad och han skulle hem och fira.
Vi bestämde att fira tillsammans. Vi köpte pizza och gick mot hans hus.
Den lägenheten gjorde stort intryck. Den var mysigt inredd, men med fokus på arbetsplatsen.
Anders läste kemi i Lund nu och hade molekylmodeller framme. Han hade två datorskärmar
till datorn varav en var åt studier och alltid på. Hans ambition var slående. Den träffade mig.
Vi satt vid köksbordet, drack öl och pratade fram till natten. Anders passion för biologi
och kemi var inspirerande och han gav mig känslan av att inget egentligen är så svårt.
På riktigt.
Jag berättade för honom att jag inte hade haft något emot att bli veterinär, men
att jag hade en lång komvuxväg kvar i så fall, och att jag dessutom låg efter på det tekniska
basåret..

När jag kom hem till min egen lägenhet på natten, kunde jag efter den här kvällen 
inte göra annat än att ta ner alla pärmar från basåret från bokhyllan.  La dem i en rad på golvet
och konstaterade vilka skador som skulle repareras och i vilken ordning.
Och efter den kvällen mådde jag inte dåligt längre. Jag gjorde om alla mattekurser vi hade
haft och skaffade mvgn i dem. Började gå till idrottsplatsen flera gånger i veckan och tränade
löpning med rep och don runt midjan. Och plötsligt var våren också förbi och det var sommar
med ett riktigt bra avklarat basår bakom mig.

Det känns bra att komma ihåg sådana dagar och vad som gjorde att allt blev som
det blev, och är.
Det är ju jättemycket som är annorlunda idag tack vare att solen tittade fram på perrongen!
Varför skriva om det i bloggen?
Det gör mig glad att tänka på det hela bara.

Det var förresten riktigt häftigt i Egypten. När man sitter på en kamel och har pyramiderna
framför sig känns det som att man använder sin tid väl.