itsmagic

som jag bara ville skrika. Verkligen så högt jag kan.
Och springa långt härifrån, för springandets skull. 
Som om det skulle göra en skillnad. 
Hur kan det vara såhär?
Det var längesen jag kände mig dramatisk.
Och det beror bara på henne.

Att ha köpt hem mjölk. Det är den bästa känslan.

Det står så tydligt när man loggar in. Senaste inlägg, 2 veckor och 5 dagar sedan.
Det är dåligt.
Men vad ska jag göra. Inspirationen dalar när jag är konstant zombie. Jag
går upp ovärdigt tidigt var dag och åker tåg i en och en halv timme!
Har som vanligt många tankar i huvudet. Bra saker. De kommer bara inte ut.
Det är dock inte bra att öppna lådor som man spikat igen av en anledning.
Men en är öppen nu och det bara svämmar ut saker.

Jag vill ha en bra kamera.



Det är farligt vad man kan göra när man är full. Jag har haltat runt i tre dagar
och allt jag vet är att min skadade häl har något med en brandtrappa att göra.

Det händer mycket omtumlande och spännande saker. Det tråkiga är
att inget av det som händer är sådant som jag kan skriva om i bloggen.
Det är spännande att leva ett händelserikt liv, men inte när allting är
classified information. Jag längtar till min tillvaro blir stabil. Tills vidare
får jag väl leva på, plugga, åka tåg. Snart är det dags för att gå på bal,
med en mycket vacker flicka.
Snart är det också bugg-kurs i Kph. Förbereder mig för logdanserna.

Onsdagar är veckornas höjdpunkt. I onsdags galopperade jag Jonas
för första gången någonsin. Det gick fort. Det var storartat. Det är
det roligaste jag tagit mig för på länge.
Jag ska bli jätteduktig.



Det fina med just den här hösten är att det är så soligt. Men det är även
fint när det regnar. När jag går hem från tåget, över parkeringsplatserna
och cykelbanorna känns det som att naturen avsiktligt dekorerat asfalten med
röda löv. Det är snyggt tycker jag.
Snart är det 27e oktober och bon voayge. Det är så jävla hårt.